Nu ser jag i kors. Sömn är alltid en bristvara här hemma. Dels pga Busan (4 i dec) och Busen (2 i nov) men också för att jag är sämst på att lägga mig i tid. Tyvärr är sambon min också det. Så ingen som tjatar en i säng inte. Tvärrt om, vi brukar snegla på varandra, vem ska nämna sängen först. Inte jag, bara lite ytte pytte lite egentid till. Några minuter. Som alltid förökar sig. Konstigt det där, jag suckar dagligen åt dotterns Alfons Åbergs "ska bara" och sen är jag egentligen exakt likadan själv om kvällarna. Jag ska helt enkelt bara "kollafbjättesnabbtengångtill" "läsaettkortblogginläggtill" osv in i det sista. Just nu ska jag bara skriva klart detta inlägget.

Jag försökte fånga mina busar på bild idag. Tillsammans. På en och samma bild. Det är minsan inte så lätt som det kan låta. Busen är ingen villig modell för tillfället. Busan försöker, hon lockar och tar hans hand men nej (som för övrigt är Busens favoritord just nu) han vill inte stå still en sekund. Men höstigt fint var det ute i alla fall och en gnutta sol fick vi med när kameran var framme. Vad gör det då att jag inte fick den perfekta bilden, dessa busbilder har sin charm de med!